khalypso

Titanic på TV igår. Kollade i ca 20 min. Jag är så över den filmen - äntligen. Visst jag skulle kunna ha tittat på hela men jag valde att gå och lägga mig istället. När jag var tretton kom Titanic ut på de svenska biograferna, jag och M såg den en gång, två gånger, tre gånger ja ni fattar. Till slut fick vi inte se den några fler gånger för våra föräldrar, då gick vi och såg den några gånger till i största hemlighet. Jag tror det blev åtta gånger totalt på bio + x antal gånger när den kom ut på video sen. Varför? För att få gråta antagligen. För att få gråta åt något annat än sig själv och sina tonårsproblem. Och det var inte lite lätt snyftande utan riktigt snorgråt, i alla fall de första fem gångerna, sedan blev man väl lite avtrubbad.
Gråten kom alltid som värst på exakt samma ställe varenda gång. När Rose hoppar tillbaka från livbåten.
-I couldn't leave you Jack (huhuhuhuhuhu)
Jag tror faktiskt att jag skulle kunna gråta en skvätt idag också om jag skulle titta på hela filmen.

Att säga att jag var besatt av den filmen är nog ett understatement. Sen var jag ju lite kär i Leonardo också. Han och Lasse i Arvingarna är de enda kändisarna jag varit riktigt är i (så kär som en liten flicka kan bli i en kändis, that is). Fast nu när jag såg Sagan om Konungens Återkomst häromnatten så tror jag att jag är lite kär i Viggo Mortensen, stora 23-åriga flickan som jag är.