khalypso

 Om ens sambo glömmer bort att man har ett fett stort blåmärke och råka sätta handen på låret och trycka till så kan man bli ganska så förbannad.
Vad är det för mening att ha skydd på sig om den förbannade jävla pucken ändå ska träffa på den millimeter som inte är täckt av dito? Va? Va?


För övrigt är det snö ute, ganska mycket för er som inte vet.

Har börjat göra armhävningar efter varje ispass vi har
Ikväll kunde jag göra 9 stycken!!!
Fatta, nio stycken, bara en kvar till tio. Och tio då är det revanch på alla gympalärare, för de var de som tjatade och tjatade om att man åtmistonde skulle klara av tio stycken med sin egen kroppsvikt om man var tjej.
Nästa gång blir det tio och då är det fuck you gympateachers.

Fast egentligen har jag gillat de flesta utom den vi hade den vi hade på högstadiet. Hon var en häxa faktiskt. Visserligen var jag lat som bara den men det blir ju inte bättre av att man känner sig helt värdelös som atlet varje gympalektion.

Speciellt under redskapsgymnastiken.  Jag är 182 centimeter, under högstadietiden var jag förmodligen lika lång och dessutom fruktansvärt klumpig (mer än idag). Har ni någonsin sett en klumpig, lång gymnast uträtta stordåd någonsin? Nä, just det men ändå fick jag nästan skäll när jag knappt klarade av att slå en kullerbytta eller än mindre kunde stå på händer mot en vägg.

Trots de djupa spåren det har satt i mitt liv så är jag otroligt glad att jag idag finner nöje i att träna och faktiskt idrotta.

Ärligt talat, det allför många lärare som verkar vilja förstöra glädjen för barnen där ute. Jag har varit ett MVG-barn i de flesta ämnen och har därför fått mest beröm hela tiden = jag har gillat majoriteten av mina lärare.
Men några klumpiga, klumpiga kommentarer kommer jag fortfarande ihåg trots att det är så himla längesedam.

"ja det låter ju alltid mycket bättre när man sjunger med i en låt än när man sjunger själv *menande blick*" sagt av lärare som råkade höra mig och min kompis sjunga med i någon hitlåt och förmodligen tyckte vi att det lät riktigt bra och kanske hintade lite om det men lärarfanskapet kände sig verkligen tvingad att ta ner två tolvåriga flickor på jorden. Så himla elakt. Kunde vi inte bara få tro att vi var nästa Whitney Houston, det var liksom inte idoljuryn vi sjöng för (thank God)

"det märks att du tycker mycket bättre om att skriva än att teckna" bildlärare på betygssamtal om en teoretisk inlämningsuppgift jag gjort. tydligt mellan raderna: ja ett litet sketet A4-informationsblad om någon random konstnär är tusen gånger bättre än alla teckningar du har lyckats prestera här. Jag älskade att måla och jag ansträngde mig verkligen, not so much efter den gången. Till saken hör också att hon har tagit sig friheten att kladda ner många av mina teckningar själv för att göra dem "bättre".

" men asså ni sjunker ju hela tiden, gör de inte det X?" Jooooo, verkligen" samtal mellan annan elev och dryg jäkla musiklärare om ett framträdande med mig och två andra, stämsång i lucitåg. Fan vad skit vi fick för det framträdandet av blivande musikestet och då också läraren. Men vi gjorde det ändå vi tre, vi trodde på oss själva och så jäkla illa tror jag inte att det blev. Jag är glad över det idag. Måste allt vara så perfekt hela tiden? Kunde vi inte bara få ha kul och uppträda utan att en lärare ska behöva påpeka med sådan övertydlighet hur fel det var.

Och det var ett litet axploch och shit vad långt det här inlägget blev men det jag tänker komma fram till är att jag som duktigt a-barn i skolan ändå har fått en hel del skit och nedtryckande kommentarer. Hur mycket har inte andra elever fått? De som har det svårt med förståelsen, orken eller vad det nu kan vara. Hur sugen blir man?

Och till sist: Det finns så himla många bra lärare där ute, som stöttar som bryr sig,  som ger allt och lite till. Men en del, en del förstår jag mig inte på.

(Om detta inlägget hade betygsatts för kortfattningshet hade det blivit IG, I know)

Jag låter bilden tala för sig själv och säger bara FY f-n vad vi är bra!
Tack alla goa tjejer, som vi kämpade.

När jag startade mitt ex-jobb för drygt en vecka sedan så fattade jag ju inte att det skulle betyda att jag inte skulle ha något liv kvar....alls.
Idag kom jag hem till lägenheten klockan 19.10, det är det tidigaste jag kommit hem sen jag började. Avfärd imorse var 07.20 (också det senaste jag har åkt).

Men jag trivs ändå det gör jag. Det är trevligt att hasa sig runt i labben och blanda lösningar och sitta i cellodlingen och pipettera och be till Gud att cellerna ska överleva så att jag inte behöver gå ner till den hemska flytande-kväve-tanken i källaren och hämta upp nya (det kommer jag ändå behöva göra eftersom cellerna bara kan delas tio gånger innan nya måste upp).
Snart ska jag spendera många dagar med att sitta i ett dunkelt rum och kolla på cellernas kalciuminnehåll. Det kanske inte låter så skoj men jag är säkert på att det kommer vara spännande på något sätt.

Det är också stärkande att vara osäker på sig själv i precis allt man gör (ska jag använda den här kemikalien, det här röret, den här grejen, göra på det här sättet....oj och nu råkade jag visst spilla också) kasta sig ut och ändå genomföra något. Ibland blir det bra, ibland blir det dåligt men det är bara gött att fatta att det faktiskt går att prova...själv.

Men nu börjar jag bli lite trött. Jobbade hela helgen, åkte direkt från skolan till jobbet på fredagen och vice versa på måndagen. Så jag längtar till fredag, det gör jag och då ska det nog banne mig bli ett glas vin.

Förslagsvis det här:

VARNING! spoiler
Om du tänker läsa böckerna alternativt se filmerna läs inte det här.





































Vampyrer i all ära men de här böckerna är fan otäcka, inte otäcka som i skräckotäcka utan otäcka som i att de kommer förstöra en hel jäkla generation unga tjejer.
Ung tjej möter gammal man (han råkar bara vara konserverad till 17-åring i egenskap av vapyr) och åh han är så vacker och åhh jag kan aldrig leva utan honom och åhh och åhh och åhh hela tiden. Bella (mes) är 17 år gammal och trånar och trånar och trånar. När han råkar försvinna så får hon en årslång depression och kan inte leva vidare (vad hände med förlorar du en står det dig tusen åter). Sedan kommer han tillbaka och då är allt röda rosor igen, och hon ska till och med ge upp sitt mänskliga liv för honom och leva i all evighet (fy fan vad trött man skulle bli på varandra om man tvingads leva en evighet ihop). Sen blir hon helt plötsligt gravid och det är ju naturligtvis helt fantastiskt även om fostret förstås vill gräva sig ut ur hennes kropp (snacka om bisarrt, trodde det var ungdomsböcker) jaja det går bra, hon blir mamma vid 18 och i samma veva vampyr. Och allt går bra till slut och de lever lyckliga i alla sina dar yadayadayada.

Vad är det för jäkla budskap. Hitta en stenrik man (pojke) med förkärlek för snabba exklusiva bilar som du blir blixtkär i. Tro att ni kommer vara störtförälskade hela livet.  Ge upp hela ditt liv för honom och dö om han mot all förmodan skulle lämna dig (under kategorin det är inte dig det är fel på det är mig, du kan få någon som är bättre för dig). Gift er och skaffa barn när ni är 18 för det går ju naturligtvis hur bra som helst.
Det är bullshit hela skiten. Jäkligt fegt slut var det också, jag hade sett fram emot århundrades vampyrslagsmål så blev det någon jäkla diplomatisk lösning. Besvikelse är bara förnamnet. Slutet på Harry Potter var betydligt mer kittlande än detta meseri. Det enda som var posistivt var att Bella för en gång skull fick göra någonting bra...men det är ju bara för att hon "är född till att bli vampyr". Vilken tur att hon blev så himla mycket bättre på alla sätt och vis, det hade ju varit synd om hon på något sätt ångrade sig (eller befriande).

Ärligt talat så ångrar jag all tid jag har lagt ner på att läsa de här böckerna, men det är bara för att jag måste veta vad alla snackar om och för att jag hoppades på något slags harry pottersubstitut.