Om att ha ett liv
När jag startade mitt ex-jobb för drygt en vecka sedan så fattade jag ju inte att det skulle betyda att jag inte skulle ha något liv kvar....alls.
Idag kom jag hem till lägenheten klockan 19.10, det är det tidigaste jag kommit hem sen jag började. Avfärd imorse var 07.20 (också det senaste jag har åkt).
Men jag trivs ändå det gör jag. Det är trevligt att hasa sig runt i labben och blanda lösningar och sitta i cellodlingen och pipettera och be till Gud att cellerna ska överleva så att jag inte behöver gå ner till den hemska flytande-kväve-tanken i källaren och hämta upp nya (det kommer jag ändå behöva göra eftersom cellerna bara kan delas tio gånger innan nya måste upp).
Snart ska jag spendera många dagar med att sitta i ett dunkelt rum och kolla på cellernas kalciuminnehåll. Det kanske inte låter så skoj men jag är säkert på att det kommer vara spännande på något sätt.
Det är också stärkande att vara osäker på sig själv i precis allt man gör (ska jag använda den här kemikalien, det här röret, den här grejen, göra på det här sättet....oj och nu råkade jag visst spilla också) kasta sig ut och ändå genomföra något. Ibland blir det bra, ibland blir det dåligt men det är bara gött att fatta att det faktiskt går att prova...själv.
Men nu börjar jag bli lite trött. Jobbade hela helgen, åkte direkt från skolan till jobbet på fredagen och vice versa på måndagen. Så jag längtar till fredag, det gör jag och då ska det nog banne mig bli ett glas vin.
Förslagsvis det här: