khalypso

Har börjat göra armhävningar efter varje ispass vi har
Ikväll kunde jag göra 9 stycken!!!
Fatta, nio stycken, bara en kvar till tio. Och tio då är det revanch på alla gympalärare, för de var de som tjatade och tjatade om att man åtmistonde skulle klara av tio stycken med sin egen kroppsvikt om man var tjej.
Nästa gång blir det tio och då är det fuck you gympateachers.

Fast egentligen har jag gillat de flesta utom den vi hade den vi hade på högstadiet. Hon var en häxa faktiskt. Visserligen var jag lat som bara den men det blir ju inte bättre av att man känner sig helt värdelös som atlet varje gympalektion.

Speciellt under redskapsgymnastiken.  Jag är 182 centimeter, under högstadietiden var jag förmodligen lika lång och dessutom fruktansvärt klumpig (mer än idag). Har ni någonsin sett en klumpig, lång gymnast uträtta stordåd någonsin? Nä, just det men ändå fick jag nästan skäll när jag knappt klarade av att slå en kullerbytta eller än mindre kunde stå på händer mot en vägg.

Trots de djupa spåren det har satt i mitt liv så är jag otroligt glad att jag idag finner nöje i att träna och faktiskt idrotta.

Ärligt talat, det allför många lärare som verkar vilja förstöra glädjen för barnen där ute. Jag har varit ett MVG-barn i de flesta ämnen och har därför fått mest beröm hela tiden = jag har gillat majoriteten av mina lärare.
Men några klumpiga, klumpiga kommentarer kommer jag fortfarande ihåg trots att det är så himla längesedam.

"ja det låter ju alltid mycket bättre när man sjunger med i en låt än när man sjunger själv *menande blick*" sagt av lärare som råkade höra mig och min kompis sjunga med i någon hitlåt och förmodligen tyckte vi att det lät riktigt bra och kanske hintade lite om det men lärarfanskapet kände sig verkligen tvingad att ta ner två tolvåriga flickor på jorden. Så himla elakt. Kunde vi inte bara få tro att vi var nästa Whitney Houston, det var liksom inte idoljuryn vi sjöng för (thank God)

"det märks att du tycker mycket bättre om att skriva än att teckna" bildlärare på betygssamtal om en teoretisk inlämningsuppgift jag gjort. tydligt mellan raderna: ja ett litet sketet A4-informationsblad om någon random konstnär är tusen gånger bättre än alla teckningar du har lyckats prestera här. Jag älskade att måla och jag ansträngde mig verkligen, not so much efter den gången. Till saken hör också att hon har tagit sig friheten att kladda ner många av mina teckningar själv för att göra dem "bättre".

" men asså ni sjunker ju hela tiden, gör de inte det X?" Jooooo, verkligen" samtal mellan annan elev och dryg jäkla musiklärare om ett framträdande med mig och två andra, stämsång i lucitåg. Fan vad skit vi fick för det framträdandet av blivande musikestet och då också läraren. Men vi gjorde det ändå vi tre, vi trodde på oss själva och så jäkla illa tror jag inte att det blev. Jag är glad över det idag. Måste allt vara så perfekt hela tiden? Kunde vi inte bara få ha kul och uppträda utan att en lärare ska behöva påpeka med sådan övertydlighet hur fel det var.

Och det var ett litet axploch och shit vad långt det här inlägget blev men det jag tänker komma fram till är att jag som duktigt a-barn i skolan ändå har fått en hel del skit och nedtryckande kommentarer. Hur mycket har inte andra elever fått? De som har det svårt med förståelsen, orken eller vad det nu kan vara. Hur sugen blir man?

Och till sist: Det finns så himla många bra lärare där ute, som stöttar som bryr sig,  som ger allt och lite till. Men en del, en del förstår jag mig inte på.

(Om detta inlägget hade betygsatts för kortfattningshet hade det blivit IG, I know)