Om feghet
När vi åkte tåget hem i fredags så hamnade bakom ett gäng riktiga idioter.
Några var fulla som stryk, några var nyktrare, några var unga, några var gamla, några var män, några var kvinnor några pratade mycket, några pratade nästan inte alls men alla var likväl idioter.
De pratade illa om utvecklingsstörda, kallade en medarbetare på jobbet för utvecklingstörd för att hon tydligen pratade lite konstigt...men hon jobbade ju bra och var tydligen snäll. Det var bara det att när hon pratade så gick det ju tydligen inte alls att hålla sig för skratt (sagt av en 30-åring någonting men med ett sinne jag förmodar ligger på en 5-årings nivå). Det var nita svartingar på vägen hem och det var jävla bögar hit och jävla bögar dit.
Hade smutsiga skor uppe i sätet sådär som bara slöa tonåringar har.
Jag hade god lust att be dem fara åt helvete men jag är ju så feg så jag gjorde det aldrig. Jag vägrade prata med en av dem som prompt skulle prata med min kompis varpå jag blev kallad tråkig. Visst jag är gärna tråkig om man med tråkig menar, gillar inte skitsnack om bögar, invandrare och utvecklingsstörda.
Jag var så arg att jag nästan skakade när jag gick av tåget men ändå sa jag inte ett skit. Är det inte meningen att man ska säga ifrån när folk håller på sådär? Men jag har hört så mycket skräckhistorier om knivar och knarkade galningar så jag vågar inte. Och i en tågvagn har man liksom ingen möjlighet att komma därifrån.
Nu tror jag ju att de var rätt icke-våldsamma men man vet ju fan aldrig.
Dock hade jag exploderat om någon av dem hade tilltalat mig direkt och jag hade den perfekta repliken:
- Ni får ursäkta, men jag förstår faktiskt inte så mycket av vad ni pratar om, jag är nämligen lite lätt utvecklingsstörd!
Att jag vände bort huvudet med illsur min varje gång någon av dem ens så mycket tittade åt mitt håll kan ha gjort att jag inte blev tilltalad, så mycket fattade de i alla fall, idioterna.
Några var fulla som stryk, några var nyktrare, några var unga, några var gamla, några var män, några var kvinnor några pratade mycket, några pratade nästan inte alls men alla var likväl idioter.
De pratade illa om utvecklingsstörda, kallade en medarbetare på jobbet för utvecklingstörd för att hon tydligen pratade lite konstigt...men hon jobbade ju bra och var tydligen snäll. Det var bara det att när hon pratade så gick det ju tydligen inte alls att hålla sig för skratt (sagt av en 30-åring någonting men med ett sinne jag förmodar ligger på en 5-årings nivå). Det var nita svartingar på vägen hem och det var jävla bögar hit och jävla bögar dit.
Hade smutsiga skor uppe i sätet sådär som bara slöa tonåringar har.
Jag hade god lust att be dem fara åt helvete men jag är ju så feg så jag gjorde det aldrig. Jag vägrade prata med en av dem som prompt skulle prata med min kompis varpå jag blev kallad tråkig. Visst jag är gärna tråkig om man med tråkig menar, gillar inte skitsnack om bögar, invandrare och utvecklingsstörda.
Jag var så arg att jag nästan skakade när jag gick av tåget men ändå sa jag inte ett skit. Är det inte meningen att man ska säga ifrån när folk håller på sådär? Men jag har hört så mycket skräckhistorier om knivar och knarkade galningar så jag vågar inte. Och i en tågvagn har man liksom ingen möjlighet att komma därifrån.
Nu tror jag ju att de var rätt icke-våldsamma men man vet ju fan aldrig.
Dock hade jag exploderat om någon av dem hade tilltalat mig direkt och jag hade den perfekta repliken:
- Ni får ursäkta, men jag förstår faktiskt inte så mycket av vad ni pratar om, jag är nämligen lite lätt utvecklingsstörd!
Att jag vände bort huvudet med illsur min varje gång någon av dem ens så mycket tittade åt mitt håll kan ha gjort att jag inte blev tilltalad, så mycket fattade de i alla fall, idioterna.
Kommentarer
Trackback