khalypso

Idag trodde jag att min bebis var död. Min så grundligt använda pryl som har varit igenom så mycket med mig, min älskade, hatade TI-82:a. Man måste nog vara naturare för att förstå exakt hur mycket en miniräknare kan betyda för en.

Jag köpte ju den då för tio år sedan när jag började gymnasiet. Fortfarande kan man skymta texten Jennie K
NV1C ingraverat bakom batteriluckan (herregud, vi ristade in våra namn för att vi trodde miniräknarna var stöldbegärliga, hahaha). Den har varit igenom allt från de där första trevande matteproven i Ma A, ångestfyllda nationella prov i såväl matte och fysik och nu till sist svettiga tentor på universitetet.

Det är tack vara den som jag inte längre, smärtfritt, kan räkna ut saker i huvudet.

Idag trodde jag att den var död för alltid. Den fungerade inte hur mycket jag än tryckte på den. Batterierna är nyss bytta så paniken var ju inte långt borta. Skulle jag behöva köpa en ny jäkla räknare för 1000 spänn nu (i skolan fick man ju kraftig rabatt). Tills jag kom på det, jag hade råkat komma åt kontrastknappen och det var därför man inte såg något. Phuu!

Det är ju bara en pryl för guds skull, men det är också så himla mycket minnen och nostalgi!