khalypso

Är så förbannat trött på att min generation, d.v.s. vi som är födda på 80-talet nästan alltid beskrivs som lata och drömmande. Vi förväntas bara ligga hemma på kammaren och vänta på drömjobbet.
En bild jag inte alls känner igen från min bekantskapskrets där många jobbar häcken av sig för att få ekonomin att gå ihop.
Många av mina studiekompisar har ett extrajobb för att klara hyra, mat, kläder, fritid som de sliter på vid sidan av en väldigt krävande heltidsutbildning där vi faktiskt förväntas vara närvarande i skolan. Många veckor har vi föreläsningar varje dag vilket verkar vara en aning chockerande för folk när man berättar om det.
Jag tänker ta mig själv som ett exempel även om jag vanligen är emot att man ger sig själv som exempel, far åt fanders med principer nu gör jag det ändå.
Första terminen ,för att ta ett vanvettigt exempel, jag gick på universitet gick jag allt som oftast i skolan 8-15. Det betydde att jag åkte hemifrån vid halv sex på morgonen och kom hem sex på kvällen. På helgerna och även fredagskvällarna jobbade jag titt som tätt extra på McDonalds och var det lönehelg eller något annat event kunde man räkna med att slita som ett djur. Jag har sommarjobbat hela somrarna på Sommarland (bl.a. med att städa toaletter), slitit för att alltid göra allt så bra som möjligt. Att slöa på jobbet finns inte i min verklighet. Sommarjobben har inneburit att jag sedan 2004 inte har haft någon vettig semester förutom ca en och en halv vecka innan skolstarten. I somras hände oförutsedda saker på jobbet vilket gjorde att jag t.ex. jobbade åtta dagar i rad var ledig en och jobbade ännu mer. Visst tyckte jag att jobbet var vansinnigt roligt men såhär i efterhand kan jag nog erkänna att det var ett tungt lass att dra. Men jag skulle utan tvekan göra det igen. Varför? Jag ställer upp och jag jobbar hellre tills jag stupar än att lämna folk i skiten.

En tjej i min klass lever på studiebidrag + lön från ett arbete hon utför istället för att ta lån. Hon arbetar så att hon klarar sig + får högsta betyg och klarar ALLA tentor. Hon är inte ensam. En annan kompis född på åtiiotalet har slitit sig igenom timmar på diverse kassajobb och ställer alltid upp när arbetsgivaren är i knipa trots att hon egentligen kanske skulle behöva vara ledig.
Det jag vill komma fram till är att de flesta åttiotalistkompisar jag har sliter så in i norden. Visst finns det latsmockar också men det finns det inom alla generationer. De flesta vet att de måste slita och jobba häcken av sig för att få ett vettigt (vad som är vettigt definerar var och en för sig själva) arbete. För att få ett drömjobb krävs förutom detta slitande också en portion tur och skicklighet. Och för att få ett jobb nuförtiden verkar allt handla om de så kallade kontakterna. Så inte nog med att man måste plugga (nu för tiden måste man vara utbildad för varenda jobb) och slita (arbetserfarenhet är det enda som räknas) så måste man gå på x antal sociala tillställningar där man kan få dessa värdefulla kontakterna.
Läs igenom arbetsannonserna så förstår ni varför det känns så hopplöst. De vill ha folk med den och den utbildningen som har fyra års erfarenhet inom området och som har den och den kompetensen.

Slutligen: Åtiiotalister är INTE latare än andra. Om jag ska tro på det vill jag se bevis i form av vetenskapliga undersökningar inte vad några krönikörer tycker sig anse och veta.