Om när det är jobbigt att engagera sig i sport
OS har ju varit succé, det ska jag inte hymla om. Jag har suttit uppe på nätter, jag har vigt kvällar åt att titta på skidåkarna som susar förbi i spåren, jag har skrikit av lycka när Marcus Hellner och co åkt först över mållinjen, jag har fällt några tårar åt en utförsåkerska som först kraschat brutalt och sedan vunnit "ett bronsfärgat guld" och jag har glatt mig åt väldigt mycket sportrelaterat i detta OS.
MEN ishockeyn detta år har gått käpprätt åt skogen. För det första Skövde IK har visat upp ett dåligt resultat denna säsong, hade trott betydligt mer om dem. Men till OS då: Sverige misslyckades i kvartsfinalen, Ryssland misslyckades. Sen började jag heja på Finland lagom till semifinalen och vad hände...6-1 till USA, Finland spelade bedrövligt dåligt och blev totalt utskåpade. Sen till bronsmatchen hejade jag på Slovakien för jag tyckte att de hade gjort sig förtjänt av bronset oändligt mycket mer än Finland....vad händer? Jo Finland vinner. Finalen...jag hejar på USA (inte så mycket för att jag gillar USA men jag kan inte unna Kanada att vinna...aldrig i hockey) och Kanada vinner naturligtvis....vad annars liksom.
Häromdagen satt jag och Johan och kollade på Djurgården - Södertälje på O'learys (vi skulle bowlat men det fanns inga tider så vi tog en öl och kollade på hockey istället). Djurgården började väl helt okej men naturligtvis släpper de in både reducering och kvittering....då gick vi hem. Visserligen vann Djurgården sen i alla fall men inte när vi tittade. När vi tittade gick det åt skogen.
Så jag varnar er alla ishockeylag där ute, om ni inte är snälla så kanske jag börjar heja på er och då jäklar då kan ni räkna med att det går käpprätt åt h-lvete.